sannhistoriaa

43.

Varken jag eller Alex orkade gå till skolan denna måndag utan vi stannade hemma och sov ut. Jag började känna mig lite sjuk också, ont i halsen och förkyld. Så jag gick ut i köket för att hämta ett glas vatten, när jag kom dit möttes jag av Bryan. Hade inte sett honom efter att vi små tjafsade.
- God morgon, sa jag
- Hej, har ni ingen skola eller? Svarade han
- Jo men känner mig lite sjuk o vi orkade ändå inte
- Jaha. Har gjort te ta de
- aa tack, sa jag och gick fram till köksbordet. För att inte vara ofin så tog jag fram en kopp och satte mig ned mitt emot Bryan. Ingen sa någonting o det var en pinsam tystnad, Bryan bläddrade i tidningen och jag satt och stirrade ut i tomma intet. När han hade bläddrat igenom tidningen så stirrade han på mig och jag tittade på honom.
- fint väder vi har idag, sa han och skrattade. Jag svarade inte utan skrattade bara.
- Nä men ärligt nu, är du sur eller? Frågade han
- Nej absolut inte, är du det eller
- nej, vi har olika åsikter bara inget att tjafsa om
- aa de är sant, träffade du honom igår eller?
- aa de gjorde jag, svarade han
- hur gick de då?
- gav honom pengarna
- sa du nånting om mig eller
- kunde inte låta det vara, men nä typ inte sa bara att han hade gått över gränsen och att han inte skulle ha blandat in dig, inge mer
- Okej, tack Bryan, svarade jag och gav honom en kram.

Sedan tog jag med mig koppen in till Alex rum igen och satte mig på sängen. Han hade inte vaknat när jag hade gått upp och jag väckte inte honom. Satt bara och tittade på honom, han var så vacker. Täcket var neddraget så man såg hans fina muskliga mage som åkte upp och ner för att han andades så tungt. Jag kände hur en tår rann ner för min kind. Hade verkligen en grov ångest. Jag älskade honom mer än vad jag själv kunde förstå, han hade varit min klippa, mitt stöd, min livsglädje under snart ett halvårs tid. Samtidigt var jag så slut, under de senaste månaderna hade jag varit med om fler saker än vad jag hade under hela mitt liv. Jag var slut och jag började känna mig känslokall. Jag försökte stänga ute allt ont och jag lyckades bättre än vad jag någonsin hade trott. Men jag höll inne för många saker, för mycket hade hänt. Men på något sätt så kunde jag resa mig upp efter varje fall, och min livlina var Alex. Men utan Alex skulle inget av detta ha hänt, och innan jag ens började prata med honom visste jag att han var en kille med mycket problem. Men trodde inte att det skulle drabba mig såhär mycket. Men han var min kille och jag älskade honom.
- Älskling, sa jag och la mig bakom honom
- mm, svarade han trött
Jag hoppade över honom så att vi låg mot varandra
- äh de va inget
- mm
Jag skrattade lite lätt och torkade bort en tår som rann ner för mina kinder. Han öppnade ögonen och kollade på mig
- gråter du?
- nej
- vad har hänt gumman?
- nä det va inget
- tänker du på någonting eller

- nej inget speciellt, somna om nu
- säg till om du vill prata, glöm aldrig de
- nej då älskling, svarade jag och vände mig om. Han la sin arm runt om mig och jag backade in mig mot honom.
- Förresten, måste gå upp o  kolla ifall B kom hem igår, sa Alex
- Såg honom i köket nyss, det hade gått bra
- Gjorde han som du sa eller hade han sagt nått?
- bara att de va överdrivet o sådär men han hade hållit de lågt liksom
- okej good
Det knackade på dörren.
- yees, ropade Alex
- kan jag komma in eller? Hörde man Bryan säga
- aa kom in
- okej tack, sa han och öppnade dörren
- whats poppin’ niggah? Sa Alex och sträckte ut handen och hälsade på Bryan
- nothing, sen så sa han något på Luganda 
- haa? Sa Alex och såg bekymrad ut
- you coming up eh?
- jaa en minut
- okey, dont fall asleep eh!

- jaaa, gå nu, svarade Alex och Bryan gick ut ur rummet