sannhistoriaa

Först vill jag bara börja med att säga TUSEN TACK till alla er som har följt min novell under denna tid, och till alla er som har kommenterat alla gulliga kommentarer. Kan inte tacka nog mycket!

Jag ska börja med det som säkert alla är mest nyfikna över, mig och Alex. Till er glädje så ja, vi är tillsammans nu haha. Kan berätta lite kort om hur det gick till. – Efter att vi hade gjort slut med varann så hade vi inte kontakt på ungefär en vecka, vi såg inte varann, messade inte och pratade inte ens på msn. Det var som att vi aldrig hade känt varann, men mina känslor för honom fanns fortfarande där. Jag tänkte på honom varje dag, varje minut och även fast jag verkligen hade bestämt mig för att klara mig utan honom så var det något som fattades. Jag mådde itne bra utan honom, hade svårt att äta och kände mig allmänt deppig. Det var liksom vi två, Alex & Jen. Jag tänkte fram och tillbaks varje dag, jag älskade honom men ville jag gå tillbaks till den skiten som en gång hade varit. Men till slut insåg jag att min kärlek för honom var för stor och att den inte skulle försvinna bara för att jag ville det, jag saknade honom hela tiden. Ville ta upp min mobil och ringa, men jag kunde inte. En dag när jag hade varit i köket och gjort något så tittade jag på min mobil och såg ett missat samtal av Alex. Mitt hjärta slog i 140 och jag kunde inte andas. Men jag ringde upp honom på direkten och vi pratade ut om ALLT, han hade tydligen känt likadant under den här tiden. Efter ett samtal på ca fem timmar så åkte jag hem till honom och vi kramades i kanske fem minuter, inte en gång under hela den kvällen var vi ifrån varandra. Vi insåg att vi hörde ihop. Snart firar vi vår 3 års dag, haha :D:D. Tiden efter att vi hade blivit tillsammans igen har verkligen varit underbar, såklart att vi bråkar då och då det gör alla par, det är ett måste. Men det har inte hänt något stort efter det, allt har varit lugnt liksom och det gjorde att vi blev ännu mer säkra på att vi hör ihop.

Mitt liv idag är väldigt bra, jag har en pojkvän som jag älskar. Bor fortfarande kvar hemma hos mamma men Alex har flyttat hemifrån så jag spenderar väldigt mycket tid där, har t.o.m. en byrålåda med kläder där haha. Jag har faktiskt inte börjat plugga ännu för att jag har inte bestämt mig för vad jag vill utbilda mig till, men det lutar mot att bli en slags terapeut. Eller inte en riktig som man går till som typ en psykolog utan en som finns till hand för människor som har det jobbigt utav olika anledningar för jag vet hur viktigt det är att prata med någon. Fryshuset har en massa olika grupper som jag har varit och pratat med, kommer gå med i någon av de nästa termin.

Jag umgås fortfarande med samma vänner, Preston och Lina och alla de. Vi är fortfarande ett gäng men nu när vi är äldre så träffas vi inte lika ofta på vardagarna men vi träffas ändå ofta. Ingen har dött som någon frågade, och faktiskt så rullar livet på riktigt bra. Inga mer problem som jag kommer på nu, vissa saker händer ju hela tiden men det finns väl ingen som inte har problem. Men nej inget stort har hänt och det är ganska så problem fritt. Idag vet de flesta av mina vänner vad som har hänt och de har alltid funnits där vid min sida, ibland ångar jag att jag inte berättade allt till mina tjejkompisar då det hände för att man behöver verkligen någon att prata ut med. Men jag tror att allt blev för mycket, jag orkade inte berätta allt helt enkelt. Jag var slut och som någon frågade så kan man nog säga att jag var deprimerad. Orkade ingenting, tog inte tag i problemen, fick svårt att äta och sova och jag var inte samma glada och spralliga Jennifer som jag tidigare var och som jag är nu.

Kontakten med alla som ni undrade:
- Killgänget – vi umgås fortfarande och nu när Alex har en egen lägenhet så kommer det ofta dit grabbar och hänger, och jag är också där ganska ofta. Ett tag så hade jag och Peter det lite tjafsigt för att han tyckte att det var fel att göra slut med Alex (de är kusiner) och han var den som fick se hur dålig Alex mådde, men det var bara under den perioden så nu är allt bra igen
- Tjejgänget – Har tappat kontakten med Emma och Lejla nu när vi har slutat skolan, vi har träffats ute någon gång men det är inte ofta. Resten av tjejerna skulle jag säga att jag har fått bättre kontakt med för under perioden då allt var jobbigt så sköt jag ifrån de lite. Tog mig inte tid och ork att umgås med de på samma sätt. Men nu när jag mår bra så umgås vi väldigt ofta, minst 3 gånger i veckan, så det är toppen.
- Familjen – Som jag sa tidigare så bor jag hemma med mamma så henne träffar jag väldigt ofta. Min storebror Lukas har flyttat hemifrån men han bor typ tio minuter ifrån mig och mamma så han kommer över väldigt ofta och jag brukar ofta åka hem till honom och sova och bara umgås. Vi har nog fått en bättre kontakt nu för vi bråkar inte lika mycket när vi inte ser varann lika ofta. Pappa bor fortfarande i Spanien och jag har träffat honom kanske 3 gånger under de senaste två åren. Var där en vecka i somras med Alex, Peter och Lina och det var guldvärt. Vi sola, badade och festade, underbart! Samtidigt så lärde jag känna pappa bättre och umgicks med honom. De andra två gångerna har han kommit till Sverige och då har vi käkat middag ute, sen så pratar vi i telefon kanske en gång i månaden. Så vi har absolut inte världens bästa kontakt men det funkar.
- Övriga människor som ni undrade:
- Alle – umgås inte med Alle nej, men jag ser honom då och då eftersom att vi har några gemensamma kompisar och det funkar ändå ganska bra då. Undviker honom för det mesta men hälsar i alla fall.
- Bryan - Absolut, Bryan har jag fortfarande kontakt med. Alex bor ju som sagt inte hemma nu så träffar honom inte lika ofta men ibland kommer han över och han är som en andra storebror för mig. Kan berätta allt för honom och han finns alltid där. Sen så har han skaffat en skit mysig tjej, så ibland kör vi på dubbel dejter och umgås alla fyra haha
- Nino – Nej har sett Nino kanske två gånger efter allt det här och har bara hälsat då.

Sen så var det några som undrade om jag skulle fortsätta blogga och helt ärligt så vet jag inte svaret på den frågan. Kommer i alla fall inte skriva nå mer noveller utan sånna fall blir det en vanlig blogg om vad som händer idag, men jag vet inte om jag skulle ha den tiden att sitta och blogga. Kanske ger det en chans, eller vad tycker ni?

kommentera ifall det är något annat ni vill veta, men som sagt så åker jag iväg från tors-sön så kommer ej ha tillgång till data.

GRACIIIIIIIAS MINA ÄLSKADE LÄSARE, NI ÄR UNDERBAAAAAAAARA!!!!!

54.

Två timmar hade gått och klockan var 8, hade fortfarande inte ätit något för att jag kunde inte det. Hade ingen aptit överhuvudtaget och jag var både besviken, ledsen och glad. Glad för att jag hade tagit mod till mig att skicka, men var det här det jag ville? Jag visste ju att jag älskade honom.

Dörren till mitt rum öppnades och där stod Alex, hade inte hört att det plingade och han hade inte sagt att han skulle komma så jag var chockad. Jag satt bara på sängen och stirrade på honom, ville hoppa upp och krama om honom, aldrig släppa taget. Men jag höll det tillbaks. Han kom och satte sig på sängen bredvid mig men ingen sa någonting utan båda två stirrade bara rakt ut i rummet. Efter ett tag så bröt jag tystnaden.
- hörde inte att du plingade
- gjorde inte det, kom samtidigt som din mamma
- aha jasså..
- Är du allvarlig Jen, vill du att det ska ta slut för det där lilla bråket
- Alex det har ingenting med det här bråket att göra, eller saken är den att jag orkar bara inte mer. Vill få slut på allt och vet inte hur jag ska göra det, du vet att jag älskar dig Alex men det funkar inte
- Hur kan du säga att det inte funkar, vi är som ying och yang du och jag.
- jag vet Alex, men jag vet inte vad jag vill
- älskar du mig?
- det vet du att jag gör
- men det säger allt. Ge inte upp så lätt när det gäller någon du tänker på varje dag.
- du kan ju inte säga att jag ger upp lätt, allt det här började ju för typ 3 månader sen.
- jag vet att du har varit med om mycket, det har jag också. Men det ska väl inte drabba oss som par
- men det känns som att vi alltid bråkar, och det tar verkligen musten ur mig. Jag älskar dig för mycket för att hata dig, förstår du?
- jaa jag förstår.. så är det det här du vill?
- vet inte, vill inte släppa dig men orkar inte med mer skit
- vi kan försöka båda två, att skärpa till oss liksom
Han vände sig så att han satt emot mig, kollade mig djupt in i ögonen. Men jag var tvungen att blicka bort för att jag kunde inte kolla in i hans ögon, de var för ledsna. Kunde inte klara av att se den jag älskade ledsen.
- Asså fan jag vet inte, åååh varför måste det vara så här för? Sa jag och tittade på honom
- Det behöver det inte älskling
- tydligen eftersom att det är så det är, vi väljer ju inte att ha det så dåligt eller hur
- nej det är i och för sig sant, men fan finns det inget jag kan göra?
Jag svarade inte och det var endast för att jag inte visste vad jag skulle svara. Jag visste ingenting längre kändes det som, visste att det här absolut inte skulle vara lätt. Vi satt där på sängen och var tysta båda två, gjorde jag rätt? Allt jag ville var att krama honom, kyssa honom och säga att allt skulle bli bra, jag ville verkligen det. Men innerst inne visste jag att det inte skulle bli bra, inte på ett tag i alla fall. Jag var tvungen att ta det här beslutet för min egen skull, min hälsa var tvungen att bli bättre. Hade gått ner flera kilo de senaste månaderna, mått så dåligt som en människa kan må. Och Alex fanns alltid där vid min sida, men han var även inblandad och jag visste att om jag lämnade Alex, lämnade jag även alla problem. Så det var det jag gjorde.

53.

Kunde inte sova, hade legat och vridigt på mig ett bra tag nu så jag gav upp. Hela tiden kollade jag på mobilen för att se om Alex hade hört av sig, men nej. Gick till köket och mikrade lite mat för att jag var skit hungrig, men på ett konstigt sätt så kunde jag inte äta, hade ingen aptit utan satt bara och petade i maten. Visste att det berodde på att jag hade bråkat med Alex, var fortfarande sur på honom men bestämde mig för att ringa upp honom för orkade inte bråka. Så jag gick tillbaks till rummet och slog hans nummer, suckade djupt och tryckte på ring.
- aa, svarade han
- vad gör du?
- kollar på film, har du ångrat dig eller?
- vet inte men orkade inte gå runt att vara sur, måste alltid lösa problemen det vet du
- aa jag vet, men vad finns det att lösa?
- vaddå vad finns det att lösa?
- ja du orkade inte att komma för att du va sur, inge mer med det
- asså Alex.. på riktigt. Inte så att jag blev sur från ingenstans. Vad är det med dig?
- Frågan är vad det är med dig, varför fortsätta tjaffsa när det är löst

- inget är väl fan löst

- jo jag är inte sur

- du nej, men betyder det ingenting om vad jag tycker o känner eller?

- du överdriver bara

Jag va tyst, hur fan kunde han säga så.
- Asså det är väl fan inte att överdriva, om jag är sur så är jag och det blir inte bra bara för att du inte är sur eller hur
- nej men orkar inte prata med dig när du är sur
- ringde för att lösa det
- det går ju bra, sa han och skrattade till
- asså käften
- jaja vi hör sen, sa han och la på. Jag hann inte ens svara och det gjorde mig ännu mer förbannad. Jag ångrade att jag ens hade ringt honom men jag trodde inte att han skulle agera såhär, verkligen inte.

52.

Jag tog upp telefonen och ringde till Alex.
- Hallå, svarade han
- hej vart är du?
- hemma
- varför sa du inget?
- du sa inget igår när du åkt hem
- menar du allvar Alex? De e lite skillnad
- kanske men kände inte för att prata med dig
- vaddå är du sur nu igen eller?
- pallar inte bara, leker helt smart o bah lämnar mig dära
- lämnar dig? Alex jag var borta visste inte ens vad jag hette
- va fan dricker du så mycket för då?
- men sa ju igår att jag inte visste att jag drack så mycket, o du kan inte säga nått för du vet att jag inte brukar dricka så att jag blir sådär
- aa men skit samma
- skit samma vaddå
- fan vet jag asså
- men du va ju inte sur igår när vi somnade ju, sa jag och blev lite irriterad
- nej men tänkte igenom de på morgonen o blev bara fett besviken
- men Alex du vet i vilket tillstånd jag var, jag va glad att jag kom hem oskadd
- men du borde ha sagt till mig om hjälp, eller åtminstone sagt till att du skulle hem
- aa Alex jag pallar inte säga det igen asså
- nä men skit i det då, svarade han och la på.
Det var första gången han la på i mitt öra och jag blev galen. Självklart förstod jag att han blev besviken för att jag bara åkte, det hade jag också blivit. Och man ska inte skylla på alkoholen för man har fortfarande sina gränser, men i det tillståndet jag var i så var jag glad att jag kom hem. Kunde inte stanna kvar på krogen och kunde inte heller be om Alex hjälp för att jag hade inte insett att jag behövde hjälp. Jag gick runt i rummet för att jag kunde inte sitta still, ville ringa upp honom men samtidigt tog det emot för det var han som klickade mig vilket innebär att det är han som ska ringa upp. Varför ska jag ringa upp om han klickade mig, absolut inte. Gick ut till köket för att hämta ett glas apelsin juice, hällde upp i ett glas och gick tillbaks till rummet. På vägen så snubblade jag på mattan i hallen och spillde ut all juice
- jävla hor skit! Skrek jag
Gick tillbaks till köket och hämtade en rulle med papper och torkade upp, men på mattan var det kvar gula fläckar och jag visste att mamma skulle bli galen för det var en ny matta. Men just nu sket jag i det. Kollade mobilen det första jag gjorde när jag kom in i rummet, men inga missade samtal eller sms. Kollade på klockan och den var redan 4, men jag var inte alls hungrig för att jag var bakis och för att jag var så himla sur. Min kropp var helt slut och det kändes som att mina ben var mjuka som gummisnoddar. Ögonen var jättetunga och det var svårt att hålla de uppe, så jag la mig ner på sängen för att ta en tupplur och somnade ganska så snabbt.

Vaknade två timmar senare av att det ringde på min mobil, det var Alex.
- Vem är du o lägger på sådär? Svarade jag utan att säga hej eller något
- Lyssna va fett lack bara, vad gör du?
- sov du väckte mig
- My bad, men vill du komma till mig o kolla film eller?
- Skojar du?
- nej vaddå
- för några timmar sen var du skit sur o la på i mitt öra, sen ringer du mig o ber mig komma över?
- amen är inte sur längre
- så du tror att du kan behandla mig hur som helst, ringa o säga att jag ska komma när du vill o klicka mig när du vill
- lugn nu asså, va bara irriterad innan
- det fattar jag också men det ger dig inte rätten att bara klicka o sen agera som att inget hade hänt
- rätten? Jag behöver ingen rätt till hur jag är
- så du tror att du kan behandla mig hur du vill, sa jag och höjde rösten
- har jag sagt det eller?
- det verkar fan som det
- ohaa orka överdriva
- mm, svarade jag bara
- såå.. kommer du eller? Sa han och fortfarande var det som att ingenting hade hänt. Jag blev skit irriterad över att han fortfarande inte hade fattat poängen.
- nä pallar inte ska sova vidare
- är du allvarlig? Sa han och lät förvånad
- aa vi hörs senare
- aight then, sa han och vi la på
Jag la mobilen under kudden och suckade djupt, hade alltid ångest när vi hade bråkat. Låg i sängen och tänkte, kunde inte somna om. Tankarna var för många och för stora, tänkte igenom allt. Vad som hade hänt igår, vad vi bråkade om, tidigare problem osv. Men en fråga som jag hade ställt mig själv så många gånger kunde jag fortfarande inte besvara. När ska allt detta ta slut?

51.

Lina kom tillbaks efter ett tag med ett glas vatten, hon satte sig bredvid mig.
- sorry för att det tog tid, men hela jävla klubben beställde dricka
- lööögnt, svarade jag och tog vattenglaset. Jag skulle ta en klunk men lyckades att tappa vattenglaset och allt vatten rann ut på mig.
- Jen, vi rör på oss hemåt nu, sa Lina och tog tag i mig
- om du vill det så, svarade jag
Hon drog med mig ut ur klubben och det var riktigt skönt med friskt luft, vi satte oss på en bänk och Lina ringde en taxi. Medans vi väntade så somnade jag mot hennes axlar och hon höll mig i handen. Efter ett tag så väckte hon mig och sa att taxin var framme, vi hoppade in i taxin och åkte iväg. Jag hörde henne säga till taxi chauffören att de skulle släppa av mig först.
- stanna bilen, viskade jag
- va?
- stanna måste spy
- ursäkta kan du snälla stanna snabbt? Hon mår inte bra, sa Lina till chauffören
Han stannade bilen och jag gick ur, satte mig på gräset vid sidan om vägen och spydde.  Lina hoppade ur och drog in mig i bilen efter att jag hade spytt klart. Efter ett tag så stannade taxin och vi var utanför mitt hus.
- Kan du vänta här i fem minuter måste bara ta hem henne, sa Lina till chauffören
- Absolut, svarade han
Vi gick ur bilden och Lina hjälpte mig att gå, när vi kom fram till porten så tog hon upp min väska och tog ut nycklarna. Vi gick in och hon öppnade även ytterdörren.
- tack gumman, ta pengar från väskan till taxin, sa jag
- nej gå och lägg dig så hörs vi imorn
- tack älskar dig
- inget att tacka för, du har hjälpt mig så många gånger. Älskar dig också
Hon stängde dörren och jag vinglade in i mitt sovrum, la mig på sängen utan att klä av mig. Tittade bara på klockan och den var tre, sedan så somnade jag på direkten. Jag vaknade upp efter ett tag och kollade på klockan, den var halv 4. Hade bara sovit en hal timme så jag la ner telefonen igen för att somna om när jag kom på: Alex. Jag tog upp mobilen igen och ringde till honom
- aa, sa han när han svarade
- vart är du?
- kvar hära, vart är du är väl frågan
- hemma
- hemma? Skojar du?
- nej Lina tog hem mig, kom hem till mig så pratar vi
- mm, svarade han och la på.
Jag somnade om.

När jag vaknade nästa gång låg Alex bakom mig i sängen, jag tittade på klockan och den var 11 på morgonen. Hade varit så deckad att jag inte ens hade vaknat av att han hade kommit in. Jag vände på mig mot honom och han öppnade ögonen och tittade på mig.
- Förlåt Alex, men var så jävla borta minns inte ens halva kvällen
- du borde sagt att du åkte hem
- jag vet men Lina drog hem mig kunde inte ens stå upp fan
- varför dricker du så mycket då
- men du vet själv att jag aldrig blir äckligt full, trodde inte att jag drack så mycket nu heller
- jag vet det, men i alla fall du kunde bett Lina säga till mig eller nått
- du vet att jag hade gjort det i vanliga fall Alex men i det tillståndet jag var så..
- så?
- så kunde jag inte
- nänä skit samma, sa han och vände på dig så att han låg på rygg
- är du sur eller?
- nä
- märker ju att de är nått

- nä men vet inte det var inte du liksom, du brukar inte vara sådär

- jag vet älskling, jag vet, sa jag och la mitt huvud på hans bröst.
Han la armen runt mig och vi somnade om.

Dagen efter när jag vaknade upp hade jag en obeskrivlig huvudvärk, kändes som att en sumobrottare satt på mitt huvud. Alex låg inte kvar i sängen och jag tänkte att han hade gått upp för att käka frukost. Så jag klädde på mig och gick på toaletten, sedan in till köket men där satt bara min bror.
- Har du sett Alex? Frågade jag
- Han drog för typ två timmar sen
- hem?
- ingen aning jag frågade inte, han sa bara hejdå. Visste du inte det eller?
- nej han väckte inte mig
- han ville väl att du skulle sova vidare säkert

50.

49.

När jag kom hem dagen efter så möttes jag av mamma i hallen. Jag visste att det var jag som skulle vara tvungen att berätta nyheten om pappa för han skulle aldrig ha mod att berätta det själv. Jag hade ångest och jag skämdes för att han hade lurat mig.
- Hej gumman, va tidigt du är hemma, sa mamma
- hej aa men kunde inte sova imorse
- vadårå?
- berättar snart, ska bara byta om. Väck Lukas också måste berätta till honom också
- är det om pappa eller?
- väck honom bara
Jag tog av mig jackan och började knyta upp skorna, de gjorde mig galen. Hade höga converse och det tog alltid lika lång tid att ta av sig de och den här gången hade jag inte tålamod.
- Hor skor! Skrek jag och mamma kollade bara på mig
När jag hade fått av mig de gick jag in till mitt rum och bytte om, tog på mig mjukis och en stor t-shirt. Håret satte jag upp i en slarvig bulle på huvudet. När jag kom till köket igen satt mamma där med en kopp kaffe och Lukas satt bara i shorts.
- Vad äre som är så viktigt att du väcker mig kl 11? Frågade han
- Käften Lukas hoppa in, svarade jag bara och satte mig bredvid honom
- Såå..? sa han
- Farsan ska flytta till Spanien idag, sa jag bara
- Den jäveln lyckas alltid, svarade Lukas
- Mm
- Men vaddå, hur länge har han vetat det? Frågade mamma
- Förmodligen länge men han sa de till mig imorse
- Så han sa inget igår? Frågade Lukas
- nä
- haha asså han är psykisk sjuk, hjärndöd människa
- mm
- hur länge ska han bo där då? Sa mamma
- ingenaning han messade bara och sa att han skulle flytta, svarade jag
- men vi då? Hade han inte tänkt att säga nånting till oss? Svarade mamma
- han hade väl räknat med att jag skulle göra det, sa jag
- han är otrolig, du är mer mognare än honom. Fy fan för honom, sa mamma och jag märkte att hon var riktigt besviken på pappa och det krävdes mycket för att hon var van vid hans beteende.
- aa men det värsta va att han inte sa någonting när vi käkade, sa jag
- sa han ingenting om de? Sa Lukas och skrattade
- nä
- haha asså han borde fan få pris för den ormigaste och falskaste pappan
- människan, tillog mamma
- hatar att säga det Jen, men vad sa vi? Sa Lukas
- säg inte de då om du hatar det
- bråka inte nu barn! Avbröt mamma
- jaja nu vet ni i alla fall, sa jag.
Jag gick till kylskåpet och tog fram en Coca Cola och tog med mig den till rummet, satte på datan och loggade in på msn. Det var inte så många inne men jag loggade in i alla fall. Ingen skrev så jag gick tillbaka ut till köket och hämtade dippchips, åt det som frukost för hade inte käkat något hos Alex heller. När jag kom tillbaks så hade Preston skrivit
- Är du där J
- aa nu
- vad gör du?
- kom nyss hem typ själv då?
- okej nej vaknade nyss. Vad ska ni göra idag?
- ingen aning faktiskt, duda?
- nä jag och Peter tänkte gå ut för det är onsdag, lillördag idag ju
- aa juste. Vet inte asså har inte gått till skolan på hela veckan och kommer inte orka gå imorn heller då
- jo men de blir roligt, Studio har nån specialgrej och om du ändå har varit hemma så skadar inte en dag till
- haha aa det är sant, kan kolla med Alex. Ringer dig senare
- gör det <3
Jag blev riktigt taggat på att gå ut för det var länge sen jag hade gjort det. Så jag ringde Alex på direkten och han var på, ringde Lina och Emma som också var på. Perfekt tänkte jag. Kollade på klockan och den var bara 12 så bestämde mig för att gå och lägga mig en stund så att jag skulle vara piss. Så jag drog ner rullgardinen och släckte lampan, la mig i sängen och somnade på direkten.

48.

När jag satt på bussen hem så kände jag mig glad. För första gången i hela mitt liv tror jag att min pappa hade gjort mig glad, han var verkligen underbar när han visade det men det var allt för sällan man såg den sidan av honom. Ville bara berätta allt för Alex nu nu nu, han skulle bli så glad! Men vad skulle jag säga till mamma och Lukas, för på något sätt skämdes jag över att vara glad för pappas skull. Jag vet vad båda de två tyckte om honom men han hade verkligen förändrats. 

Istället för att åka hem så ringde jag Alex och frågade om jag kunde komma över. Han blev jätteglad och mötte mig vid tunnelbanan.
- shuues lillefot
- tjabba, svarade jag och pussade honom
- gick det bra eller?
- du anar inte Alex. Det gick skit bra
- va du driver?
- nej jag lovar, i början var det lite stelt sen sa han att han skulle förändras för vår skull och att han skulle skärpa sig o så. Sen satt vi bara och pratade om allt möjligt.
- Fan vad glad jag blir för din skull gumman, men aa du vet
- vet vaddå?
- att du ska inte ta ut all glädje innan du ser en förändring
- nej jag vet men jag tror verkligen att det kommer att bli bra den här gången
- vi får hoppas på det, verkligen!
När vi kom hem till Alex så var Mike där med Bryan. Så vi satte oss med de i Bryans rum och satt och pratade om gamla minnen. Bjöd även över honom och hans mamma på middag på söndagen och han tackade ja. Efter att vi hade suttit där ett tag så gick vi in till Alex rum i stället.
Jag ringde mamma och berättade hur allt hade gått och hon var glad för min skull, pratade även med Lukas och han blev också glad men inte lika.

Klockan var ganska så mycket så vi bestämde oss för att sova, och båda två somnade lika snabbt.

Morgonen därpå vaknade jag av att min mobil vibrerade. Det var ett sms från pappa och jag blev glad, hela jag log. Jag öppnade smset där det stod ”Ville träffa dig för att berätta en sak men som jag inte klarade av. Jag och Annika flyttar till Spanien imorn, förlåt gumman jag älskar dig. Men vi kommer fortfarande att ses, älskar älskar älskar dig.” Jag blev kall och stel. Läste om smset igen. Jag blev så arg, han hade lurat mig så hårt. Jag började tro på en framtid och jag ville älska honom, men jag kunde inte göra annat än att hata honom.  Jag kastade mobilen i väggen och Alex flög upp.
- Vad gör du?
- jag hatar den där fucking hor skiten! Skrek jag
- vem o vad har hänt
- titta på mobilen, svarade jag.
Alex hoppade upp ur sängen och hämtade mobilen, läste smset och han frös också till. Han satte sig bredvid mig i sängen.
- Beklagar gumman
- Hur fan kunde jag gå på hans jävla skit snack? Hur faaaaaaaan
- Det är din pappa, du vill tro det bästa om honom
- Jag vet ju hur han är, fucking skit! Han borde bara sagt att de skulle flytta utan att be mig komma dit. Då hade jag inte brytt mig, men nu fick jag upp hoppet igen
- Jag vet men han är konstig
- Vafan gjorde han så för? ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH jävla idiot hor helvette!
Jag var så arg att jag skakade, ville slå något. Ville få ur mig all ilska, istället kom tårarna.
- Jag ska fan inte gråta för hans skull
- Han är inte värd det, men släpp ut det. Det är bättre
- Varför Alex varför?
- vet inte gumman, önskar att jag kunde göra något
- pallar inte med den här fucking skiten längre Alex, jag orkar inte. Är slut, hur mycket skit kan en människa ta?
- torka tårarna och tappa aldrig tron, det kommer att bli bra nångång snart.
- men när, när fuck blir allt bra?
- vet inte gumman, snart
Jag la mig ner på sängen och stirrade upp i taket, Alex la sig bredvid mig och drog mig så att jag låg på hans bröst med huvudet. Han la sina armar runt om mig och kramade mig hårt. Vi sa ingenting, men det behövdes inte. Tårarna fortsatte att rinna, och jag undrade hur många tårar det fanns i en människa.
- tappa aldrig tron gumman, aldrig

47.

46.

När filmen var slut så lämnade vi bio salongen och gick mot bussarna för att kolla när 179 mot vällingby gick.

- En kvart, svarade Alex och suckade.
- fan då
- men jag ringer Bryan o kollar om han e kvar här
- gör de men tror inte de asså
Alex tog upp mobilen och ringde till Bryan. De pratade på Luganda så jag förstod inte vad de sa, de brukade oftast prata på svenska men ibland hände det att de pratade på engelska eller Luganda.
- Han va i sollentuna hos Mike så han är här om tio minuter.
- okej men ville han inte stanna där då?
- nä han kommer.
Idag var det sista september och hösten hade börjat komma. Det var iskallt ute och trots att jag hade på mig jacka och en stor stickad halsduk frös jag så mycket att jag skakade. Alex såg att jag frös så han kramade om mig bakifrån och värmde mig. Jag tittade upp mot honom och gav honom en puss sedan stod vi bara och väntade på Bryan. Efter ca fem minuter så såg vi hans bil komma.
- Hoppa in snabbt  man får inte stanna här, Ropade han
Alex satte sig i fram och jag i bak, men där satt jag inte ensam. Utan Bryans kompis Mike, som även var min kompis satt där och jag hälsade på honom. Vi var i princip uppvuxna tillsammans eftersom att våra mammor är gamla barndomsvänner. Det skiljde många år mellan oss men när jag var liten såg jag honom som en storebror och han var ofta hemma hos oss.
- Hur mår du Jen det var fett länge sen! Sa han när jag hade hoppat in
- Det är bra hur är det själv? Jag vet, allt för länge sen
- Bara bra, så du och lilleman är fortfarande tillsammans eller?
- haha japp det är vi, svarade jag
- De två är som bill och bull, passar skit bra! Sa Bryan
- Ta hand om henne Alex hon är en bra tjej, sånna tjejer växer inte på träd, sa Mike
- Tack jag vet Mike, svarade Alex och skrattade
- Och du Jen, ta hand om Alex han är också en skit bra kille
- jag vet Mike, det är därför jag är tillsammans med honom, sa jag och skrattade
- vart ska ni? Frågade Bryan
- Vet inte, vad vill du Jen?
- ska träffa farsan imorn o käka med honom så om du pallar kan vi åka till mig för måste fixa lite saker
- självklart, släpp oss hon Jen då, sa Alex
- Aight, svarade Bryan

Bryan släppte av oss och vi sa hejdå till honom och Mike sen gick vi in till mig. Mamma satt i vardagsrummet så vi gick dit.
- Hej mamma
- Hej Marie, sa Alex
- Hej ungar, vart har ni varit?
- i kista på bio. Såg Mike han hälsade till dig, svarade jag
- Åh va roligt, det var länge sen jag träffade honom.
- aa samma här, du får ringa Anna och bestämma att vi ska ses nån dag och ta igen
- absolut det ska jag göra. Har ni ingen skola imorn eller? Frågade mamma
- Jo men är sjuk så ska inte gå, men jag ska träffa… eh pappa
- Pappa? Sa mamma och satte sig upp i soffan
- aa vi ska käka ute
- Okej va roligt, det var väl ett tag sen
- aa de va de
- är du inte sur på honom då?
- jag går in till ditt rum så länge gumman, sa Alex för att han kände att det inte var en diskussion för honom.
- Gör de, svarade jag
- Såå.. frågade mamma
- jo men vill ändå träffa honom och prata ut
- du gör som du vill Jen det är din pappa. Men efter allt han har gjort ska du bara förlåta det`?
- han har inte ens sagt förlåt så det finns inget att förlåt

- aa exakt, sa hon och tittade på mig
- men har inte sagt att jag ska glömma allt för det kommer jag inte göra heller. Men det är trots allt min pappa
- jag förstår och jag är glad att du är så pass mogen. Du är mognare än mig för jag skulle inte träffa honom
- jag vet mamma, men han har varit elakare mot dig
- Jen han lämnade oss när du var fem sen har han vägrat ge oss pengar, hör av sig när han vill nått vilket är kanske tre gånger per år, beter sig som en skit hela tiden och finns aldrig till hands.
- Jag vet mamma jag vet det lika bra som du. Men jag har bestämt mig för att träffa honom så får se hur det går
- Du gör som du vill gumman, kan skjutsa och hämta dig så länge jag inte träffar honom.
- Tack mamma men det är lugnt, åker själv. Sa jag och gick in till mitt rum.
Alex satt framför datorn när jag kom in i rummet men han la ifrån sig den när jag kom in.
- vill du kolla på en film eller vill du sova, den är 12 nu
- Orkar inte kolla på film, men det är 2 ½ men på trean vi kan kolla på den
- okej den är ändå skit bra, svarade han
Jag bäddade om sängen för att mamma hade bytt lakan, sen så bytte vi om och la oss i sängen. Vi skrattade skit mycket medans vi kollade, det var äkta vår humor. 2½ men är vårt program, så jävla bra.

45.

Min brorsa släppte av oss i Kista centrum, ingen av oss orkade åka in till stan.
- Vet du vad vi har glömt? Sa Alex när vi var på väg in
- nej vaddå?
- boka eller reservera
- äh men det löser sig, det finns säkert nån bio de är måndag också
- okej positiva Jen
- haha men det är ju så
Vi åkte upp för rulltrappan mot biosalongerna och när vi kom fram såg vi att det inte alls var så mycket folk. Det var lagom mycket, vi ställde oss i kön och samtidigt diskuterade vi vilken film vi skulle se. När det var vår tur hade vi fortfarande inte bestämt oss vilken film vi skulle se.
- godkväll, sa kassören
- Tjena tjena, vilken film är bäst av Transformers och Ice Age 2? Frågade Alex
- ja du, det är ju olika för alla men jag gillar Ice Age mer
- Amen då blir det den
- 2 biljetter eller?
- Japp
- Okej, då blir det 180 kr och insläppet för eran film börjar om en timme.

Vi åkte ner igen och gick till restaurangerna, där var det mycket mer folk.
- Vad ska du käka? Frågade jag
- Freddys tror jag, lövbiff. Du då?
- aa också Freddys fast kebab

- amen vi går dit då
När vi stod i kön till Freddys så såg jag ett bekant ansikte lite längre bort. Det var Bryan som satt vid ett bord och käkade med någon.
- älskling din bror sitter dära
- vem Bryan?
- nej kalle, aa Bryan du har bara en bror
- haha amen fan, vill du sitta med honom eller?
- det spelar ingen roll bestäm du
- nej vi skippar de, hälsar bara på honom när vi har beställt
- som du vill, svarade jag och tog emot min tallrik.
Vi gick emot Bryan men det var så mycket folk så han såg inte oss så vi fortsatte att gå. När vi kom närmare så vände sig Alex om och tittade på mig.
- Vi går inte dit, sa han och gick emot mig
- Varför inte? Va inte löjlig de är bara två meter kvar
- nej vi går inte dit
- jag går iaf, vi hälsar bara
- Jen, vi går inte dit. Sa han och tittade mig djupt in i ögonen.
- Sluta barnsla dig, svarade jag bara och tryckte mig förbi honom. När jag kom närmare så tittade Bryan upp och såg mig. Han såg chockad ut och tittade på mig med en konstig blick, jag fortsatte att gå så att jag kom fram till hans bord. Jag pussade honom på kinden och vände mig sedan om för att hälsa på hans kompis. Där satt Chris och han log när han såg mig, jag frös till och höll på att tappa brickan. Visste inte vad jag skulle göra och jag var livrädd. Alex kom fram och tog mig i armen.
- Kom vi går, sa han.
Jag svarade inte utan glodde bara på Chris
- Ni kan sitta här om ni vill, svarade  Chris
Jag backade undan och lät Alex dra mig med honom. Vi satte oss vid ett bord på andra sidan långt ifrån de, jag ställde ner brickan och satte mig ned.
- Hur är de? Frågade Alex
- Asså.. eh jag vet inte faktiskt
- Du borde ha lyssnat på mig gumman
- Men hur ska jag fatta de, trodde att du inte orkade bara
- Aa men sa ju flera gånger, men skit samma
- Vad gjorde Bryan med honom?
- Vet inte, svarade han och tittade ner på sin tallrik. Jag fattade att han ljög för han kunde aldrig kolla mig i ögonen då.
- Alex..?
- Nej jag vet inte asså, kanske har nått med pengarna att göra. Jag vet inte lovar
- Okej, sa jag och jag trodde på honom.
När vi hade ätit klart så satt vi bara och pratade och hade det mysigt. Ingen av oss orkade gå runt i affärer som vi tidigare hade tänkt. När det var ca tio minuter kvar tills insläppet skulle börja så lämnade vi brickorna och gick till bion.  Vi köpte popcorn och snacks. Det var inte alls många som tittade på bion så vi kunde sätta oss nästan vart vi ville, vi gick högt upp och satte oss i bio sofforna.

44.

Det regnade och åskade ute, jag blev alltid trött när det var lågtryck ute. Alex hade gått upp för att prata med Bryan och jag låg bara kvar i hans säng. Det var kallt så jag drog upp täcket till hakan och när jag tittade på min arm så hade jag ett stort blåmärke på den. Jag suckade och gömde armen under täcket, orkade inte tänka på det. Dörren öppnades och Alex kom in.
- Vill du gå ut och käka idag och sen kolla på bio ? frågade han

43.

Varken jag eller Alex orkade gå till skolan denna måndag utan vi stannade hemma och sov ut. Jag började känna mig lite sjuk också, ont i halsen och förkyld. Så jag gick ut i köket för att hämta ett glas vatten, när jag kom dit möttes jag av Bryan. Hade inte sett honom efter att vi små tjafsade.
- God morgon, sa jag
- Hej, har ni ingen skola eller? Svarade han
- Jo men känner mig lite sjuk o vi orkade ändå inte
- Jaha. Har gjort te ta de
- aa tack, sa jag och gick fram till köksbordet. För att inte vara ofin så tog jag fram en kopp och satte mig ned mitt emot Bryan. Ingen sa någonting o det var en pinsam tystnad, Bryan bläddrade i tidningen och jag satt och stirrade ut i tomma intet. När han hade bläddrat igenom tidningen så stirrade han på mig och jag tittade på honom.
- fint väder vi har idag, sa han och skrattade. Jag svarade inte utan skrattade bara.
- Nä men ärligt nu, är du sur eller? Frågade han
- Nej absolut inte, är du det eller
- nej, vi har olika åsikter bara inget att tjafsa om
- aa de är sant, träffade du honom igår eller?
- aa de gjorde jag, svarade han
- hur gick de då?
- gav honom pengarna
- sa du nånting om mig eller
- kunde inte låta det vara, men nä typ inte sa bara att han hade gått över gränsen och att han inte skulle ha blandat in dig, inge mer
- Okej, tack Bryan, svarade jag och gav honom en kram.

Sedan tog jag med mig koppen in till Alex rum igen och satte mig på sängen. Han hade inte vaknat när jag hade gått upp och jag väckte inte honom. Satt bara och tittade på honom, han var så vacker. Täcket var neddraget så man såg hans fina muskliga mage som åkte upp och ner för att han andades så tungt. Jag kände hur en tår rann ner för min kind. Hade verkligen en grov ångest. Jag älskade honom mer än vad jag själv kunde förstå, han hade varit min klippa, mitt stöd, min livsglädje under snart ett halvårs tid. Samtidigt var jag så slut, under de senaste månaderna hade jag varit med om fler saker än vad jag hade under hela mitt liv. Jag var slut och jag började känna mig känslokall. Jag försökte stänga ute allt ont och jag lyckades bättre än vad jag någonsin hade trott. Men jag höll inne för många saker, för mycket hade hänt. Men på något sätt så kunde jag resa mig upp efter varje fall, och min livlina var Alex. Men utan Alex skulle inget av detta ha hänt, och innan jag ens började prata med honom visste jag att han var en kille med mycket problem. Men trodde inte att det skulle drabba mig såhär mycket. Men han var min kille och jag älskade honom.
- Älskling, sa jag och la mig bakom honom
- mm, svarade han trött
Jag hoppade över honom så att vi låg mot varandra
- äh de va inget
- mm
Jag skrattade lite lätt och torkade bort en tår som rann ner för mina kinder. Han öppnade ögonen och kollade på mig
- gråter du?
- nej
- vad har hänt gumman?
- nä det va inget
- tänker du på någonting eller

- nej inget speciellt, somna om nu
- säg till om du vill prata, glöm aldrig de
- nej då älskling, svarade jag och vände mig om. Han la sin arm runt om mig och jag backade in mig mot honom.
- Förresten, måste gå upp o  kolla ifall B kom hem igår, sa Alex
- Såg honom i köket nyss, det hade gått bra
- Gjorde han som du sa eller hade han sagt nått?
- bara att de va överdrivet o sådär men han hade hållit de lågt liksom
- okej good
Det knackade på dörren.
- yees, ropade Alex
- kan jag komma in eller? Hörde man Bryan säga
- aa kom in
- okej tack, sa han och öppnade dörren
- whats poppin’ niggah? Sa Alex och sträckte ut handen och hälsade på Bryan
- nothing, sen så sa han något på Luganda 
- haa? Sa Alex och såg bekymrad ut
- you coming up eh?
- jaa en minut
- okey, dont fall asleep eh!