sannhistoriaa

11.
Vaknade upp med ett ryck och det var ljust i rummet. Fan tänkte jag, har jag sovit bort hela den här dagen också? Jag tittade på mobilen men klockan var bara 9 så jag la tillbaks mobilen under kudden för att somna om men då fick jag ett sms. Alle igen, jag öppnade smset där det stod:
"Ville aldrig att det skulle gå såhär långt, det är inte värt det. Snälla möt mig så snackar vi ut om allting eftersom att detta bråk började pga. oss och om vi löser det kanske de andra ger upp."
Jag visste inte vad jag skulle göra, personligen ville jag aldrig mer se de där aset men han kanske hade rätt. Om vi skulle lösa våra problem kanske de andra skulle sluta. Helt ärligt så var jag rädd för att möta honom även om jag var ganska så säker på att han inte skulle göra någonting. Har känt Alle i fem år och aldrig tidigare har han varit elak mot mig, vi har bråkat ibland men det är för att vi inte kommer överens. Och det är på den sista tiden det har varit så, vi har varit bästa kompisar vi två. Men jag klädde på mig och slängde i mig lite fil, messade tillbaks och skrev "möt mig utanför ica om 15, kom själv".  Jag tittade mig i spegeln och jag hade fortfarande kvar mitt blåmärke och läppen var lite svullen, men det var ju lika bra så att han fick se vad han hade gjort.

- Jennifer, jag är här. Hörde jag Alle skrika
Jag tvekade lite men gick emot honom och jag tror att han såg att jag var lite rädd men han sa inget om det.
- Förlåt asså, det var verkligen inte med flit.
- Jag kommer aldrig förlåta dig Alle, du skrämde mig riktigt och helt ärligt så trodde jag att du skulle våldta mig.
- Fan Jen, det vet du att jag inte skulle göra! Trodde att du kände mig bättre än så.
- Nej det trodde jag inte, men jag trodde inte att du skulle trycka ner mig i marken, tafsa på mig och aa allt det du gjorde mot min vilja. Så just nu känns det som att jag inte känner dig alls.
- Mm, jag vet förlåt, sa han och tittade ner. Men asså du ska veta att det inte var som gjorde det där mot Alex utan jag sa att de inte skulle det.
- Jag vet att det inte var du, men du var ju fortfarande inblandad
- Det är ju du också eller hur, men jag skyller inte på dig för det som hände.
- Skyller jag på dig eller? Jag vet att det inte var du, men om du inte hade gjort vad du hade gjort så hade aldrig det här hänt.
Han svarade inte utan nickade bara och jag började ångra att jag kom hit för vad skulle detta leda till? Jag hatade honom lika mycket vad han än sa och vad han än skyllde på. Men jag såg på honom att han ångrade sig, så pass bra kände jag honom. Och han hade inte heller kommit lindrit undan, han hade också blåmärken i ansiktet och på armarna. Han såg att jag granskade hans armar och drog ner ärmarna på tröjan.
- I alla fall, vad fan ska vi göra nu? Jag vill inte att det ska vara som det är och det kommer inte sluta bra om de äldre fortsätter, sa han
- Tycker likadant men jag har sagt till de att de ska låta det vara men de vägrar att lyssna. Men din bror tog det till en helt ny nivå när de högg Alex.
- Mm, jag vet. Men nu vet du i alla fall vad jag tycker och jag ska göra allt för att skapa fred och hoppas att du gör detsamma.
- Ja det ska jag, hejdå, sa jag och gick där ifrån. Jag hörde att han sa "men.." men jag orkade inte lyssna så jag fortsatte att gå. Inte förens då slog det mig att jag inte hade berättat för någon utav mina kompisar vad som hade hänt. De visste inte om någonting, men som jag kände mig nu skulle jag ändå inte orka berätta allt om och om igen och dra in ännu fler personer än de som redan var iblandade. De här senaste dagarna så har jag inte varit mig själv, jag har inte orkat med någonting och varit väldigt nere. Jag är inte den som skjuter upp allting utan tar tag i problemen men just nu var det för mycket och jag visste att fler skulle komma, än var det inte över på långa vägar.