sannhistoriaa

4.
- Gumman kom hem till mig nu om du kan.
- aa kommer nu, sa jag och la på.
Jag gick ut till köket där mamma satt och läste tidnigen, såg på henne att hon fortfarande var sur.
- Jag går hem till Alex.
- Nu? klockan är ju halv nio på kvällen, men hör av dig när du är på väg hem.
Svarade inte utan gick till hallen och satte på mig jackan och skorna. När jag kom fram till tunnelbanan så står det att den ska komma om 45 min eftersom att det är spårfel. Därför valde jag att gå för att det tar bara ca 30 minuter. Jag kopplade in min ipod och gick där och tänkte på allt och inget. Plötsligt känner jag att någon knackar mig på ryggen och jag vänder mig om. Där står Alle med blodsprängda ögon.
- Varför svarade du inte jag ropade ju på dig?
- Hade i ipoden.
- Aha skyll på det du vågar bara inte prata med mig.
- Alle jag orkar inte prata med dig nu nej jag vet att du är hög, vi kan prata imorgon.
Både han och jag visste att vi inte skulle prata i morgon. Ingen av oss skulle ringa varann för att prata ut eftersom att ingen egentligen ville det. För mig spelade det ingen roll om vi aldrig mer snackade för att jag hatade honom. Vi har alltid tjafsat och aldrig kommit överens.
- Nej vi ska prata nu du och jag. Eller är du inte lika kaxig längre?
- Jag är aldrig kaxig det vet du, men du går mig på nerverna när du trycker ner andra människor för det är så jävla fegt.
- Jag säger vad jag tycker jag är öppen sen om andra blir drabbade p.g.a. det så är det synd.
- Men aja orkar inte nu iaf. Sa jag och vände mig om, men han tog tag i min arm och sa
- Ditt lilla luder, du kommer inte undan så lätt. Kom vi ska på efterfest du och jag.
- Släpp mig nu Alle, jag menar allvar.
- Haha ge dig, va inte tråkig nu snygging. Kom så går vi.
- Vi ska inte gå nånstans, släpp mig!
Jag såg på hans min att han inte skulle ge upp. Han höll min arm så hårt att jag trodde att den skulle gå av, jag försökte komma loss men han höll bara hårdare. Jag sparkade och slog men det kändes som att ju mer jag kämpade emot ju längre ner i kvicksanden sjönk jag. Han var för stor, för stark. Han slängde ner mig på marken och jag skrek men han höll bara för min mun och skrattade. Hans hand gled ner mellan mina ben och han försökte att ta av mig kjolen.
- Snälla Alle sluta, jag ber dig sluta. Jag kunde knappt prata, dels pågrund av min gråt som var i halsen och dels för att jag var så rädd.
- Slappna av, jag ska visa dig hur man please a girl.
Jag visste att Alle var kapabel till mycket men inte till detta. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, och denna kille har jag känt i 5 år.
- Snälla
Jag lyckades att frigöra en hand och jag gav honom en örfil och sprakade honom i skrevet. Han skrek till och flyttade sig ifrån mig. Jag sprang så snabbt som jag aldrig har gjort i hela mitt liv.