sannhistoriaa

6.
Jag vaknade av att min mobil vibrerade. Bakom mig låg Alex och sov djupt han hade inte vaknat av smset.  Jag tog upp mobilen och såg att det var Alle som hade messat och därför kollade jag en extra gång att Alex sov för jag ville läsa i lugnt och ro vad han hade skrivit. Smset var så långt att det blev i 3 delar.
"Jag vet inte hur jag ska börja men förlåt. Jag vet inte vad det var med mig igår och vet inte hur jag kunde agera så som jag gjorde. Du känner mig och vet att jag inte är en våldsam person, jag skäms som fan och vill få allt ogjort men jag vet att det inte går. Som du också vet så hade jag rökt grönt och kunde inte hantera mig men fan asså snälla försök att förlåta mig för jag ångrar verkligen det jag gjorde och skulle kunna göra allt för att få det ogjort."
Jag kunde knappt andas, vet inte varför. Men han skrämde mig fortfarande, jag var arg, besviken och rädd. Hur fan hade han mage att be mig att förlåta honom efter det han hade gjort?
- Alex, klockan är ett vi kan ju inte sova bort hela dagen.
- Oj jävlar, när somnade vi igår?
- Den var inte mycket, ett kanske så vi har sovit väl länge nu.
Fast sanningen var den att jag inte alls hade sovit länge, kunde inte somna för att jag tänkte på vad som hade hänt. Sista gången jag kollade på klockan så var den 9 på morgonen så jag hade bara sovit i ca 4 timmar men jag kände mig inte trött.  Jag sa ingenting om smset då utan jag väntade. Vi klädde på oss och gjorde varma mackor som vi tog med oss in i sovrummet. Vi la oss i sängen och satte på filmen Baksmällan som vi hade hört skulle vara jävligt bra. Jag låg på hans bröst och han höll om mig.
- Juste, Alle messade mig i morse.
- Skojar du? Varför sa du inget för?
- Men orkade inte snacka om det just då.
- Aha men vad skrev han då?
Jag tog fram mobilen och visade honom smset, han läste det och jag såg att hans ögon fylldes med hat. Just då ångrade jag att jag ens hade berättat för honom vad som hade hänt, inte för att jag skämdes utan för att jag visste hur Alex var. Han var hämndlysten och även fast han hade lovat mig att inte göra någonting så visste jag att han inte skulle hålla det.
- Den jäveln, svarade du någonting eller?
- Nej aldrig, fattar inte ens att han vågade skicka och be mig att förlåta honom.
- Damn den killen är skadad asså, han ska få se. Svara inte på honom jag tar hand om honom.
Jag satte mig upp i sängen och jag blev faktiskt sur, jag uppskattade att han brydde sig och jag vet att han bara ville mitt bästa.
- Men fan Alex! Du lovade ju, varför ska du alltid vara så jävla envis? Sluta nu fan och låt det bara vara.
- Du tror det också va? Hah låta det vara? Seriöst Jennifer, han kommer inte komma undan med det här.
- Vet du jag skiter i honom och jag skiter i allt. Du vet vad du lovade.
- Fan är det med dig, skyddar du honom eller?
- Men det fattar du väl själv att jag inte gör! Jag orkar bara inte, men du gör vad du vill fan.
Jag var arg så jävla arg, varför berättade jag? Jag visste ju att han inte skulle låta det vara, inte han. Och det skulle inte förvåna mig om något riktigt allvarligt skulle hända med Alle. Jag sket fullständigt i honom men jag ville inte att Alex skulle riskera att åka dit. Varför ska allt vara så jävla komplicerat hela tiden. Jag ställde mig upp och satte på mig jackan.
- Gå inte?
- Gör inget?
Han svarade inte utan tittade bara ner, så jag gick ut från hans rum och mötte hans bror Bryan i hallen.
- Hej gumman ska du hem eller? Frågade han
- Hej a jag tänkte det.
- Jag ska åt ditt håll så kan skjutsa dig.
Fan va skönt tänkte jag eftersom att jag då slipper se någon på vägen. Skulle verkligen inte orka det, orkade inte med någonting utan ville bara hem. Vi gick ut till bilen och hoppade in. Man kände sig kunglig i den bilen, en silvrig Porsche. Jag hörde att Bryan pratade men kunde inte höra vad han sa eftersom att jag var i min egna lilla värld. Var det karma? Jag hade fest även fast jag hade lovat att inte ha det och kolla vad det resulterade i.
- Hallå sover du eller? Hörde jag Bryan säga
- Nej oj förlåt vad sa du.
- Jag frågade om allt var bra mellan dig och Alex för du verkar lite frånvarande.
- Vi tjafsade lite bara, men det löser sig nog för det var inte så farligt men..
Jag avbryts av att de ringer på Bryans mobil och jag ser att det står lillen ringer. Lillen var Alex eftersom att det skiljde 5 år mellan de två, Bryan var 24 och Alex 19.
- Ja hon sitter i bilen. Nej ska skjutsa hem henne vi ska inte tillbaks. Men hon gick ju nyss, okej vänta.
- Alex säger att vi ska komma tillbaks, vill du det eller vill du hem? Frågade Bryan
- Vad vill han?
- Hon frågar vad du vill.
Sedan blir Bryan tyst ett tag, han saktar in och ställer sig på en busshållsplats längst vägen. Jag förstod att Alex berättade vad som hade hänt, fan ta honom. Bryan var ingen att leka med, han var 190 och skit krallig. Han la på telefonen och vände sig om mot mig.
- Fan gumman vet inte vad jag ska säga, förlåt jag visste inte. Varför sa du inget till mig?
- Du har inget att säga förlåt för, men jag orkar inte med att ni ska hämnas jag vet hur ni är och jag vill inte att ni ska hamna i problem. Snälla Bryan jag orkar inte.
Jag kände att en tår rann ner för kiden, sedan kom en till. Jag var så trött på allt, orkade bara inte med något mer tjafs och bråk. Ville få allt ogjort och vrida tillbaks tiden men jag visste att det inte gick.  Bryan såg att jag grät, han lutade sig fram och kramade mig hårt.
- Gumman du ska se att det löser sig, inget kommer att hända.
Jag svarade inte utan kramade bara om honom och torkade bort mina tårar. Han vände bilen och på två sekunder var vi utanför deras hus igen.