sannhistoriaa

7.
Vi satt i Alex rum, jag han och Bryan.
- Ring Putin och Poyja för de vet vart Alle bor, och be de komma hit nu så snabbt som fan. Säger Alex
- Va fan ska ni göra? Sa jag
Bryan ställde sig upp och ringde ett samtal och jag hörde inte vad han sa för att pratade så tyst. Jag förstod att det inte fanns någon återvändo nu, nu var det på allvar. Alle skulle snart få se på konsekvenserna, och det var jag glad över. Men jag var ändå rädd.
- Han ska få se och älskling oroa dig inte han kommer inte våga öppna sin feta käft efter att vi har besökt honom. Inget kommer att hända mig eller Bryan, jag lovar dig det. Sa Alex
Bryan la på och han nickade instämmande
- Tro mig Jennifer, han kommer inte våga säga ett shit.  

Inte mindre än 10 minuter gick innan Poyja och Putin stod i dörröppningen. De hälsade på Alex och Bryan men de visste inte riktigt hur de skulle hälsa på mig. Jag skämdes för jag visste att de visste, och jag skämdes för att det de snart skulle göra var för min skull. En tjej de knappt känner, deras kompis lillebrors tjej. Inte ens tjej för jag och Alex var inte riktigt tillsammans än.
- Tjena tjejen, sa Poyja tillslut och kom fram och gav mig en kram. Putin vinkade och nickade sen så var de borta. Jag och Alex var kvar ensamma i rummet och jag vet inte varför men jag började skratta. Han tittade frågande på mig och jag började skratta ännu mer.
- Haha vad är det som är så roligt? Frågade han och skrattade han med
- Jag vet inte vad jag skrattar åt, det bara kommer.
- Du är så rolig asså, kom nu så går vi.
Vi hoppade in i Poyjas bil och jag var tvungen att sitta i Alex knä eftersom att vi inte fick plats, bilen var ganska liten. Vi satt tysta i bilen hela vägen hem till mig, där släppte de av mig och innan de åkte vidare så kysste Alex mig och sa:
- Jag ringer dig när vi kommer hem igen, oroa dig inte.

När jag kom hem så slängde jag mig på sängen och grät. Tårarna bara forsade ner för mina kinder. Jag kände mig smutsig när ja tänkte på vart Alles händer hade varit. Jag rös och frös. Innerst inne njöt jag för att jag visste vad som hände Alle just i detta nu.  Jag klädde av mig och ställde framför spegeln och granskade min kropp. Minst fem blåmärken hade jag, på benen, magen, armarna och ansiktet. Handduken som hängde på dörren virade jag runt min kropp och gick till badrummet där jag tog en långt varm dusch och tvättade av mig noga, det kändes som att inte smutsen försvann men tillslut var jag tvungen att ge mig. Precis när jag stängde av vattnet så hörde jag mamma ropa:
- Kom till köket när du är klar.
Jag smörjde in mig med hudlotion och klädde på mig, handuken virade jag runt mitt huvud. Gick till köket där mamma satt och hällde upp det nybryggda teet i en stor kopp och satte mig mitt emot henne.
- Vad hände med att du skulle ringa när du var på hemväg?
- Jag råkade somna, förlåt.
- Men lilla gumman, vad har hänt med ditt ansikte? Din läpp är ju helt svullen och kinden alldeles blå.
- Jag ramlade när jag och Alex busade, skrapade ansiktet mot asfalten, svarade jag. Den här gången tror jag faktiskt att hon trodde på mig för hon verkade inte tveka. Hon tog bara fram alsolsprit ur städskåpet och plåstrade om mig. Jag älskade verkligen min mamma, hon var som en vän och jag kunde berätta allt till henne. Men detta undanhöll jag för att jag inte orkade med att hon också skulle lägga sig i. Nej nu räckte det med tjafs och problem.  Där satt vi i en timme och bara pratade. Allt var som vanligt igen och problemen var lösta och glömda, i alla fall detta problem.