sannhistoriaa

9.
Det var svårt att hitta inne på sjukhuset som var så stort så vi var tvungna att fråga efter hjälp. En sjuksköterska visade oss rummet men vi fick inte gå in eftersom att han opererades så vi satte oss i vänterummet utanför. Där satt redan Poyja och Putin, båda två var blåslagna men de hade inga allvarliga skador. De hälsade inte när vi kom in och vi hälsade inte på de, ingen orkade säga någonting. Rummet som vi satt i var vitt och tyst, precis hur jag hade föreställt mig att det skulle vara. De ända som satt där var vi så det var många lediga stolar över. Jag tittade på klockan och den var tjugo över 1, man kunde höra sekund visaren ticka för så pass tyst var det. Till slut bröt Putin tystnaden och sa:
- De jävlarna ska få se.
Jag orkade inte mer och jag lät all min ilska falla ut över honom.
- Fattar du inte att eran jävla hämndlysterhet satte oss här i första läget. Fattar du inte att det bara kommer att bli värre om ni ska ge igen. Fattar du ingenting eller? Jävla hor skit, tro mig jag vill personligen skjuta Alle och hans bröder men det kommer bara bli värre. Fatta!
Det blev knäppt tyst igen och alla tre tittade på mig men ingen sa någonting.
- Förlåt men jag orkar bara inte mer, sa jag för jag visste att det inte var Putins fel.
- Det gör inget låt det bara komma ut, det är bra. Svarade han
- All den här jävla skiten är mitt fel från första början, det var jag som tjafsade med Alle, det var jag som stannade och pratade med honom, det var jag som sa till Alex vad som hade hänt och det var jag som lät detta ske, sa jag.
- Men fan skärp dig Jennifer! Inget av det här är ditt fel, det är den där jävla idioten Alles fel. Det var som han förolämpade dina vänner, det var han som försökte våldta dig och det var hans bror som gjorde så att vi sitter här nu. Dont you ever blame your self, sa Bryan och jag visste att han menade det han sa. Och innerst inne visste jag att inte det var mitt fel men jag kände mig skyldig.

Vi små snackade lite och nu var klockan halv 3. En av sjuksköterskorna kom och sa att vi kunde gå in till Alex men att han inte var vaken. Jag gick i sist för att jag var tvungen att samla mig och ta mot till mig. När jag kom in i rummet så rann tårarna, jag grät inte men tårarna rann. Han låg där med en slang genom munnen och näsan, bröstet var blottat och han hade ett bandage som var lindat runt magen. Rött blod trängde igenom bandaget på vissa ställen och man såg att han var blåslagen trots hans svarta hud.
- Han hör förmodligen vad ni säger, sa läkaren
- Okej tack för hjälpen doc, sa Bryan. Kommer han bli bra eller?
- Förhoppningsvis så blir han helt återställd men vi får vänta och se.
- Förhoppningsvis? Sa jag, vad händer annars?
- Ja som det ser ut som nu så har han en risk för att bli förlamad i högra armen och benet, men när han vaknar upp i morgon så vet vi hur det blir.
Ingen av oss svarade och läkaren lämnade rummet. Bryan var den första som gick fram till Alex. Han satte sig på stolen bredvid och tog Alex hand och jag såg att han kramade den hårt. Han viskade någonting i Alex öra och gick sedan därifrån. Putin och Poyja gick då fram och klappade till honom och sa att allt kommer att bli bra. Sedan var det min tur och P & P lämnade rummet. Jag satte mig på sängen bredvid honom och Bryan stod längre bort vid dörren. Hans hand hängde nedan för sängen så jag tog den i min hand och pussade på den. Jag gjorde allt för att hålla tillbaks tårarna för jag ville inte att han skulle höra mig gråta.
- Du ska se att allt ordnar sig älskling, vi är här nu.
Jag pussade honom på pannan och tänkte flytta på mig så att han skulle få sova ostört men då klämde han åt min hand.
- Han klämde min hand! Skrek jag. Bryan hallå, han klämde min hand med sin högra hand!
Bryan blev så glad att han hoppade upp och ner, vi visste att han inte skulle bli förlamad. Vi skrattade båda två och all ilska och sorg for iväg.
- Du är fucking bäst brorsan! Skrek Bryan
- Jag älskar dig Alex, sa jag. Sen blev jag tyst och Bryan tittade på mig.
- Fan va söt du är haha, var det första gången du sa det eller varför blev du till en isbit?
- Ja, jag visste inte ens att jag kände så, men fan jag älskar honom!
- Hoppas att du hörde det där brorsan, du måste ju fan vakna nu. Frugan sitter här och väntar på ett svar, var en gentleman nu fan!
Jag skrattade bara och Alex klämde åt min hand igen, jag tolkade det som ett detsamma men jag sa ingenting till Bryan. Den natten sov jag i sjukhussängen bredvid Alex och Bryan sov i stolen bredvid oss.