sannhistoriaa

53.

Kunde inte sova, hade legat och vridigt på mig ett bra tag nu så jag gav upp. Hela tiden kollade jag på mobilen för att se om Alex hade hört av sig, men nej. Gick till köket och mikrade lite mat för att jag var skit hungrig, men på ett konstigt sätt så kunde jag inte äta, hade ingen aptit utan satt bara och petade i maten. Visste att det berodde på att jag hade bråkat med Alex, var fortfarande sur på honom men bestämde mig för att ringa upp honom för orkade inte bråka. Så jag gick tillbaks till rummet och slog hans nummer, suckade djupt och tryckte på ring.
- aa, svarade han
- vad gör du?
- kollar på film, har du ångrat dig eller?
- vet inte men orkade inte gå runt att vara sur, måste alltid lösa problemen det vet du
- aa jag vet, men vad finns det att lösa?
- vaddå vad finns det att lösa?
- ja du orkade inte att komma för att du va sur, inge mer med det
- asså Alex.. på riktigt. Inte så att jag blev sur från ingenstans. Vad är det med dig?
- Frågan är vad det är med dig, varför fortsätta tjaffsa när det är löst

- inget är väl fan löst

- jo jag är inte sur

- du nej, men betyder det ingenting om vad jag tycker o känner eller?

- du överdriver bara

Jag va tyst, hur fan kunde han säga så.
- Asså det är väl fan inte att överdriva, om jag är sur så är jag och det blir inte bra bara för att du inte är sur eller hur
- nej men orkar inte prata med dig när du är sur
- ringde för att lösa det
- det går ju bra, sa han och skrattade till
- asså käften
- jaja vi hör sen, sa han och la på. Jag hann inte ens svara och det gjorde mig ännu mer förbannad. Jag ångrade att jag ens hade ringt honom men jag trodde inte att han skulle agera såhär, verkligen inte.

 

Det kändes som att vi hade nått en gräns där allt var nog, inge mer bråk inge mer tjafs. Jag var slut och för första gången på länge så kände jag mig självständig. När jag tänkte på Alex så blev jag slut i huvudet, det var inga positiva tankar som kom upp. Självklart älskade jag honom men som så många gånger förut tvekade jag på vår framtid tillsammans för att det blev aldrig bättre. Problemen slutade aldrig dyka upp, visst har alla par problem men det som hade hänt oss var överdrivet mycket. Jag låg i sängen och tänkte, tog upp mobilen och började skriva ett sms.
”Är inte sur, men tror du inte att det räcker nu Alex. Jag älskar dig men hur långt ska det här gå”. Tvekade på om jag skulle skicka eller inte och precis när jag var påväg att gå ut ur smset så skickade jag det. Känslan i kroppen var obeskrivlig, jag blev nervös, frusen och ångestfull. Det som gjorde det ännu värre var att jag inte fick något svar.