sannhistoriaa

54.

Två timmar hade gått och klockan var 8, hade fortfarande inte ätit något för att jag kunde inte det. Hade ingen aptit överhuvudtaget och jag var både besviken, ledsen och glad. Glad för att jag hade tagit mod till mig att skicka, men var det här det jag ville? Jag visste ju att jag älskade honom.

Dörren till mitt rum öppnades och där stod Alex, hade inte hört att det plingade och han hade inte sagt att han skulle komma så jag var chockad. Jag satt bara på sängen och stirrade på honom, ville hoppa upp och krama om honom, aldrig släppa taget. Men jag höll det tillbaks. Han kom och satte sig på sängen bredvid mig men ingen sa någonting utan båda två stirrade bara rakt ut i rummet. Efter ett tag så bröt jag tystnaden.
- hörde inte att du plingade
- gjorde inte det, kom samtidigt som din mamma
- aha jasså..
- Är du allvarlig Jen, vill du att det ska ta slut för det där lilla bråket
- Alex det har ingenting med det här bråket att göra, eller saken är den att jag orkar bara inte mer. Vill få slut på allt och vet inte hur jag ska göra det, du vet att jag älskar dig Alex men det funkar inte
- Hur kan du säga att det inte funkar, vi är som ying och yang du och jag.
- jag vet Alex, men jag vet inte vad jag vill
- älskar du mig?
- det vet du att jag gör
- men det säger allt. Ge inte upp så lätt när det gäller någon du tänker på varje dag.
- du kan ju inte säga att jag ger upp lätt, allt det här började ju för typ 3 månader sen.
- jag vet att du har varit med om mycket, det har jag också. Men det ska väl inte drabba oss som par
- men det känns som att vi alltid bråkar, och det tar verkligen musten ur mig. Jag älskar dig för mycket för att hata dig, förstår du?
- jaa jag förstår.. så är det det här du vill?
- vet inte, vill inte släppa dig men orkar inte med mer skit
- vi kan försöka båda två, att skärpa till oss liksom
Han vände sig så att han satt emot mig, kollade mig djupt in i ögonen. Men jag var tvungen att blicka bort för att jag kunde inte kolla in i hans ögon, de var för ledsna. Kunde inte klara av att se den jag älskade ledsen.
- Asså fan jag vet inte, åååh varför måste det vara så här för? Sa jag och tittade på honom
- Det behöver det inte älskling
- tydligen eftersom att det är så det är, vi väljer ju inte att ha det så dåligt eller hur
- nej det är i och för sig sant, men fan finns det inget jag kan göra?
Jag svarade inte och det var endast för att jag inte visste vad jag skulle svara. Jag visste ingenting längre kändes det som, visste att det här absolut inte skulle vara lätt. Vi satt där på sängen och var tysta båda två, gjorde jag rätt? Allt jag ville var att krama honom, kyssa honom och säga att allt skulle bli bra, jag ville verkligen det. Men innerst inne visste jag att det inte skulle bli bra, inte på ett tag i alla fall. Jag var tvungen att ta det här beslutet för min egen skull, min hälsa var tvungen att bli bättre. Hade gått ner flera kilo de senaste månaderna, mått så dåligt som en människa kan må. Och Alex fanns alltid där vid min sida, men han var även inblandad och jag visste att om jag lämnade Alex, lämnade jag även alla problem. Så det var det jag gjorde.