sannhistoriaa

16.
2 dagar hade gått utan samtal eller sms ifrån varken Alex eller någon annan. Under dessa dagar hade jag bara träffat Lina och berättat vad som hade pågått, berättade inte allt, men det mesta. Hon var min bästa vän och hon fanns alltid där för mig. Bryan hade inte hört av sig efter att han hade besökt Putin på sjukhuset så jag visste ingenting.
- Jennifer jag går till ica en snabbis, ska jag köpa något? Frågade mamma som stod i dörröppningen.
- Nej tack det är bra, eller jo köp en påse dill chips.
- Okej jag tar inte med mig nycklar så lås inte om du går ut.
- Okej men tror inte att jag gör det.
Hon stängde dörren igen och jag loggade in på msn. Såg att Alex var inne och jag frös till, jag hatade honom så mycket just nu. Tvekade på om jag skulle logga in eller inte men jag gjorde det. Han skrev inte, det gick tio minuter till och han skrev inte. Skit i honom tänkte jag och skulle precis logga ut när han skrev.
- Hej, är du ensam?
- A, vrf?
- Okej.. skulle bara kolla.
- Okej? Skrev jag, han märkte att jag var kall med det var så jag kände, jag var sur. Och vad är det för dålig bortförklaring till att skriva, är du ensam? Det tog tid för honom att skriva.
- Okej, jag vet att jag har betett mig som en skit de här dagarna men jag var tvungen att vara ensam och tänka på allt. Jag tog ut min ilska över dig den där kvällen och det var fel jag vet.
- Mm, minst sagt. Jag har varit där för dig de här dagarna, och är det tacken?
- Nej det vet du ju fan att det inte är..
- Vet jag? Du sa inte ett ord innan du gick på bussen, du lämnade mig där.
Han skrev länge, suddade allt och loggade ut utan att säga någonting. Fan ta honom tänkte jag.

Det plingade på dörren.
- Det är ju öppet fan, jag låste aldrig! Skrek jag och dörren öppnades.
- Kom med chipsen då, skrek jag eftersom att mamma inte kom in i rummet. Det knackade på min dörr.
- Men jaaaaa, jag sa ju att du skulle komma med de, du behöver inte knacka!

Dörren öppnades men där stod inte mamma, utan Alex. Han log och tittade på mig med hans underbara ögon.
- Fan jag hatar dig, sa jag och skrattade. Jag hade så svårt att vara sur på honom när han log sådär och såg ut som en liten hundvalp.
- Jag älskar dig också, sa han och kom fram och gav mig en kram.
- Förlåt Jen, förlåt för allt. Det blev bara för mycket på samma gång.
- Jag vet, kan inte vara sur men tro mig jag har varit det de här dagarna. Men jag vet att du inte har haft det lätt med tanke på allt, men blev faktiskt sur att du tog ut allt på mig.
- Vet, hade ingen anledning till de heller.. Förlåt
- Gör inte om det bara
- Ska försöka sa han och skrattade, jag puttade till honom så att han landade på sängen.
- Jaaaaaja, nog om det. Hörde att du snackade med Alles bror, han försökte blåsa dig va?
- Men asså nej fuck u på riktigt okej! Sa jag och jag blev arg igen
- Lugnt jag skojade bara.
- Jag skiter i om du skojade eller inte, han sa sanningen.
- Jag vet, Bryan kollade med Putin och de va inte de.
- Va fan säger du så för då? Skrek jag
- Luuuuugn, ville bara retas lite och göra dig arg, sa han och jag såg att han blev förtvivlad
- Du lyckades jävligt bra idiot, sa jag och gick till köket. Han sprang efter
- Men snälla, jag skojade bara
- Roligt för dig då.
Han tog tag i min arm och drog mig mot honom, la sina armar om mig och höll om mig så att jag inte kom loss. Jag skrattade lite och sa släpp mig. Han höll om mig hårdare och jag kunde inte röra på mig. Fick panik, fick upp bilden på Alle och började skrika och slå. Såg bara Alle och hans blodsprängda ögon framför mig. Jag började gråta och skrika ännu mer och det kändes som om jag befann mig i exakt det ögonblicket när Alle höll mig. Tillslut kom jag tillbaka och såg Alex stå framför mig, han såg rädd ut.
- Gumman, det är bara jag förlåt.
Jag svarade inte utan kramade om honom och grät.
- Förlåt förlåt förlåt, fan tänkte mig inte för.