sannhistoriaa

47.

 

Idag var det den första oktober och vädret var katastrofalt. Det spöregnade, åskade blåste iskalla vindar och var rent ut sagt förjävlig.
- Ett tecken eller? Sa Alex och log
- På vaddå?
- Att du inte ska träffa din baba
- Haha ja du kanske det, men har bestämt mig nu
- Du gör som du vill, kan följa med om du vill?
- Tack älskling men det behövs inte. Vi har mycket att prata ut om.
- Aa förstår det, svarade han
Klockan var runt 3 och vi hade bestämt att jag skulle hem till pappa runt 6 tiden. Han steka lövbiff med pommes och bearnaisesås, min favoritmaträtt. På ett konstigt sätt kände jag mig nervös, hade inte träffat honom på ett halvt år och den gången varade det bara i en kvart. Jag saknade att ha min pappa vid min sida, konstigt nog för att jag aldrig hade haft det.
- Men gumman jag måste röra på mig nu, hör av sig om du vill prata. Sa Alex
- okej, tack bejb.
Jag följde med honom till dörren och pussade honom på kinden, han gick ut i trapphuset.
- Alex?
- yes, sa han och vände sig om
- Kom och ge mig en tur kram
- va söt du är, sa han och kom emot mig.
Han gav mig en varmt hård kram och jag drog in all kärlek jag kunde. Sedan gick jag in och stängde dörren. Kom på att jag inte hade frågat min brorsa om han ville med så jag gick till hans rum och knackade på.
- aa kom in
- Lukas, jag ska träffa pappa idag.. vill du med eller?
- Jag hoppas att du skojar
- Nä
- Lycka till
- Vill du inte komma eller?
- Han är inte värd en minut av vår tid Jen det vet du. Aldrig att jag tänker träffa honom
- han är din pappa
- Han är min pappa när han börjar bete sig som det, vilket han inte gör nu. Sluta var så jävla förlåtande och inse att han inte är värd det
- har inte förlåtit honom, verkligen inte
- det är ett steg på vägen att du träffar honom.
- skit samma ingen förstår vad jag menar
- vad menar du?
- inget, sa jag och stängde dörren.
Det samtalet borde gjort mig mer osäker att träffa pappa men tvärtom, jag blev mer säker. Ville träffa honom och ge honom en sista chans och om han sumpade den skulle han inte verkligen få kämpa för att få en till. Jag gjorde mig i ordning lite snabbt och gick ut till tunnelbanan. Den skulle gå om en minut så jag tajmade den perfekt, när tunnelbanan kom så gick jag längst fram. 10 minuter gick och jag var framme, Hässelby strand. Därifrån tog jag buss 119 och hoppade av efter ca 5 minuter. När jag stod utanför pappas hus såg jag honom i köksfönstret och jag blev nervös. Jag tog ett djupt andetag och plingade på dörren och efter ett tag öppnades den. Där stod pappa finklädd med en ljusblå skjorta och svarta jeans, han var väldigt solbrun.  Nysnaggad var han också så jag kände knappt igen honom för jag var van vid att han hade lite längre hår, lika krallig var han fortfarande.
- hej dockan, sa han och gav mig en kram.
Jag var den personen som alltid gav varma och hårda kramar men den här gången tog det emot och jag gav honom en lös kram.
- Kom in kom in, sa han och jag ställde mig i hallen. Tog av mig jackan och skorna.
- Vad fin du är, sa han och log
- tack
Vi gick in till köket där han hade dukat fint, det syntes att han verkligen försökte.
- Sätt dig så äter vi, maten är precis klar.
- Vad gott det ser ut
- hoppas att det smakar lika gott som det ser ut då, sa han och skrattade
Vi plockade på maten och det var tyst, visste inte vad jag skulle säga. Tillslut bröt han tystnaden.
- Vet att du och Lukas är besvikna på mig vilket jag förstår men jag har vaknat upp. Jag ska skärpa mig nu, för eran skull.
Jag svarade inte utan tittade bara på honom
- Jag ska verkligen försöka och vet att det kanske tar tid för er men..
Sa inget nu heller utan fortsatte att äta
- Så hur är livet annars då?
- Bara bra, skolan rullar på
- Anton då?
- Alex heter han, och ja det går bra
- Förlåt dockan, glömde bort. Okej men bra att det funkar.
- mm
- Hur mår Lukas?
- ring honom du istället och säg det du sa till mig, han skulle nog uppskatta det
- eller lägga på i mitt öra
- eller det ja, men det kanske du förtjänar eller?
- aa jo det är sant, sa han och tittade ner i maten
Jag skämdes  lite för att jag hade varit hård.
- Hur är livet själv då? Frågade jag
- Helt okej, har köpt ett till gym nu så det funkar bra med jobbet. Annika och jag är fortfarande ihop
- Vart är hon nu?
- Hos hennes syster
- Okej
- förresten, det där med farbror Kevin. Förlåt men jag var upprörd och kunde inte prata om det men jag vet att det var fel av mig att bara lägga på.
- aa det var det, men gjort är gjort.
- ja men ändå
- en sak som jag har lärt mig är att se framåt och försöka glömma det förflutna
- du är klok du
- tack pappa, svarade jag och jag kom på mig själv. Jag sa pappa till honom och det hade nog aldrig hänt förut. Han sken upp som en sol och tittade på mig.
- Älskar dig dockan, glöm aldrig det.